Snö kan brinna

Birgit älskar Brecht som älskar Gunilla som älskar Joakim som älskar Birgit. Alla bor ihop i ett ruckligt trähus i Umeå. Kan det sluta bra? Nja, inte helt

Katarina Mazetti har gjort en resa tillbaka till 1970-talet i en färgsprakande skåpbil. Boken är ingen dokumentärroman, personerna är fiktiva men miljön och tidsandan träffar mitt i prick.

Trots att alla fyra huvudpersonerna är olyckligt förälskade är det ändå vänskapen som väger tyngst - och musiken. Folkmusiken gjorde ett uppsving på 1970-talet och Umeås musikliv verkar ha varit speciellt. De fyra bildar en musikgrupp, "Snön brinner", och färdas runt och spelar.

De är alla röda - i olika nyanser. Feministen råflabbar åt vänsterradikalen som inte tar sitt ansvar för hushållet. Humorn och satiren ger distans till allvaret, litet som i filmen "Tillsammans".

Summa summarum en lättsam satirisk skröna. Särskilt realistiskt och trovärdigt är det väl inte. Svängningen från komedi till tragedi känns litet abrupt. Men jag tror att alla som på något sätt har upplevt 1970-talet blir roade av boken!