Julbocken - saga av Zacharias Topelius

– Bock, sa herden, till den stora bocken med de starka hornen, vakta mina små barn medan jag går en stund till staden!


Julbocken 

Det var en lugn och stilla natt. Den kom snabbt, som natten kommer långt bort i Södern. Solen sänkte sig mot horisonten, och det var ännu ljusan dag, sen sjönk den under himlens rand, och allt blev med ens beckmörkt. Stjärnorna tindrade som tända ljus på himlen, inte en och en, som hos oss, inte de största först och de
minsta sist, nej alla på en gång, som när en ridå går upp och man får se ett sprakande fyrverkeri.

Uppe i bergen, sken de himmelska stjärnorna i sin allra största prakt, men ändå så förunderligt lugna, som om ingen ville överglänsa den andra. Den stora fullmånen, som annars seglar så stolt över himlen, gled nu fram sakta över himlafästet, rädd för att skymma en endaste liten stjärna.

Herdarna vaktade sina får i dalen vid Betlehems berg. De såg en ny, stor och strålande stjärna rätt ovanför sig. De hade ofta vakat om nätterna ute på marken och stjärnorna var deras trognaste vänner, men den nya stjärnan hade de aldrig sett förut. Medan de undrade vad det här betydde, kom vackra änglar med sång om det glada budskapet, som det berättas om i julevangeliet.

En av herdarna hade med sig sina två barn, en pojke och en flicka. Han hade bäddat mjukt åt dem i en grotta.
– Bock, sa herden, till den stora bocken med de starka hornen, vakta mina små barn medan jag går en stund till staden! Jag har bäddat med hö under barnen i grottan, för att de ska sova mjukt och varmt. Se till att inget av fåren i hjorden äter upp deras bädd!
Bocken var lat, sömnig och vresig. Han vågade inte svara nej, men inom sig tänkte han:
– Ska jag svälta här, när herden låter sina barn sova på grönt gott hö. Bocken lade sig muttrande på vakt utanför grottan. Varken herden eller bocken visste då ännu att det var den heliga natten. Hela naturen visste det redan, en befallning hade kommit med änglarna, att den natten skulle ingen få göra något eller någon levande varelse illa.

Vargen kom sakta smygande längs bergsstigen, sneglade på den värnlösa fårhjorden, men gick fredligt förbi. Lejonet kom för att släcka sin törst i bäcken, såg lammen sova men rörde dem inte. Hyenan följde i lejonets spår, nosade på barnen i grottan, men tassade tveksamt sin väg. Olivträdet sade till spindeln, som spann sitt nät mellan grenarna:
– Akta dig så att ingen fluga fastnar i nätet, ty i natt får du inte fånga något byte!
Liljan sade till ödlan i träsket,
– Kryp försiktigt över min stjälk, för i natt är det förbjudet att kröka minsta blad!
Grässtrået sa till den hungrige bocken:
– Vänta litet, ät upp mig i morgon, för i natt får du inte bita i mig!
– Vad vill det här säga? Brummade bocken irriterad. Ska jag ligga här hungrig mellan stenarna, när herdens barn sover på gott grönt hö? Ja, där
sover de verkligen på min mat! Han tittade in i grottan. Vad barn kan vara dumma! De förstår inte ens att äta gräs!
Om jag bara skulle ta en enda liten tugga av höet, tänkte bocken efter en stund för sig själv. Det märker ju ingen. Bara en enda liten tugga ur höbunten. Mums, mums... det är besynnerligt vad gott det kan smaka!

Bocken åt en hel mun full, och ännu en, och så åter en, han drog höet undan de sovande barnen. Till slut var det bara en enda liten hötapp kvar.
Den där gör väl varken till eller från, nog sover barnen ändå, tänkte bocken och så drog han den sista höbunten undan dem.

I det samma vaknade barnen. De kände bockens skarpa horn bredvid sig i mörkret och började skrika. Bocken blev arg.
– Vad skriker ni för? Sa han och stångade dem. I det samma kom herden tillbaka.
– Bock, stackars bock, vad har du gjort? Vet du inte att i natt är den heliga natten? I natt är det fred över jorden, och du ensam har brutit jordens fred! Därför måste du gå fredlös runt jorden och sona din skuld till de här små barnen, tills deras böner ge dig förlåtelse.

Strax insåg bocken vad det här betydde. Han rusade ut bland bergen, men han föll i sömn och vaknade först nästa julnatt. Bocken måste då börja sin långa vandring. Och så vandrar han ännu i dag, varje julnatt runt jorden, och hör naturens röster säga till varandra.

Bocken som ensam har brutit jordens fred, går hungrig vägen fram. Inte ett endaste höstrå växer för honom på jordens yta. Men han vet vem han
söker, han söker barnen, för att få förlåtelse för vad han brutit mot herdebarnen i grottan. Han vill på alla sätt återvinna deras förtroende, han hämtar åt barnen de finaste julklappar, men trots det, kommer de inte ihåg att tacka honom. Fattig julbock, - när andra är glada, är han själv sorgsen. Han kommer så efterlängtad och går så bortglömd sin väg. Han kommer så rik och vänder tillbaka med tom korg. Men det tänker inte barnen på, de kommer knappt ihåg det som hände i går, hur skulle de kunna minnas det, som hände för mer än tvåtusen år sedan?

Så går julbocken ännu runt jorden och säger till barnen den heliga natten:

Litet hö, litet hö,
att på bädden strö!
Jag har stulit en skatt
av små barnen i natt,
och nu söker jag den
för att giva igen.

Litet hö, litet strå,
och till tack skall du få
både pärlor och gull
för små barnens skull,
ty i natt är den heliga natten

 

 

Saga av Zacharias Topelius

Första gången publicerad 1849

 

Sagan bearbetad av personalen vid Nykarleby stadsbibliotek

Taggar:

Skrivet av: Biblioteken i Nykarleby den 15 december 2015