Janne, min vän

Läs denna ungdomsbok – även om du inte är ung.

Janne, min vän, berättas liksom många böcker, så att man börjar med slutet, eller fem före slutet, och sen rullas hela historien upp. Man förstår att nånting har hänt – nånting mycket allvarligt har hänt personen som kallar sig Janne.
Krille, han som är berättaren och Jannes vän, står där på gatan och ska svara på frågan som ingen annan i gänget vill svara på, polisens fråga: Känner ni igen den här, grabbar? Det som polisen lyfter ur bilen är Jannes cykel – och den känner man igen! Janne och cykeln var liksom ett. Men nu är där ingen Janne, bara cykeln.


Som läsare fascineras jag av sättet att berätta, rakt på sak och ändå finns där så mycket outsagt, som i livet självt – tufft och ändå förmedlande en stor ömhet. Vem är denna Janne, vilka erfarenheter bär han på, varför väljer han Krille till vän? Krille som är så vanlig, som har en så vanlig, hygglig familj. Krille som går i läroverk och börjar känna av avståndet till de andra i Södergänget. Krille som inte riktigt vet vem han är längre. Men som blir så rasande och rädd att han gråter när Janne går balansgång på räcket på viadukten över Södergatan. Vem är Janne? Varför försvinner han för veckor, månader ibland, utan att säga ett ord? Och som klipper av direkt när man börjar fråga.
Nu har det alltså hänt nånting med Janne, nu står polisen där med hans cykel, och hans byxor (han hade alltid samma orangeröda tangerinos som han kallade dem) och armbandet gjort av en kylargardinskedja (vad det nu sen är), det står ett K på metallbiten som håller ihop kedjan, K som i Krille. På Krilles eget likadana armband står det ett J. J som i Janne.


Det här är en fantastisk bok. Skulle vara intressant att veta vad andra tycker - om slutet till exempel.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Biblioteken i Vörå den 22 mars 2016