Imorgon var jag alltid ett lejon

Det värsta med att ha diagnosen schizofreni var att jag fråntogs allt hopp om att bli frisk, säger Arnhild Lauveng. Hon är psykolog med tio års erfarenhet av att vara patient inom den norska psykvården.

I boken ”I morgon var jag alltid ett lejon” berättar hon om hur sjukdomen i tidiga tonår började ge sig till känna. Hon fick lysande betyg, men vad ingen visste var att det var en självplågare som ”hette” Kaptenen som stod bakom hennes fruktansvärda självkontroll. Kaptenen tvingade henne att skriva om och skriva om hemuppsatser till klockan fyra på morgonen fast hon var helt slut. Att Kaptenen var en del av henne själv förstod hon inte förrän långt senare. Skräcken för den rasande pådrivaren som slog och piskade och ständigt förolämpade henne var en verklighet hon levde med under hela sin ungdom och en del av sitt vuxenliv.

Som psykolog har Lauveng en unik erfarenhet av vad som kan hjälpa en psykotisk patient. Vanlig medmänsklighet är viktigt. För hur sjuk och konstig en schizofren än verkar, så har det betydelse att mötas av respekt. Och att bli sedd som den unika människa man är och inte bara som schizofren. Lauveng berättar om en vårdare som när hon kom på jobb ofta kom in i dagsalen, ställde sig på ett ben, lyfte det andra bakåt och fällde fram kroppen. Någon undrade vad hon höll på med, och då svarade hon: Jag flyger bara lite för Arnhild, eftersom hon saknar att flyga. Så här skriver Lauveng: ”Hon hade sett teckningarna på mitt rum, där jag hade skrivit: Det är bara fåglar i bur som längtar. Fria fåglar flyger. Hon såg att jag saknade att flyga. Hon såg att buren plågade mig. Hon visste att jag tänkte konkret och att handlingar kunde ha stort symbolvärde för mig. Så hon inledde sina kvällsvakter med att flyga. Det tog henne ungefär en minut. På den minuten hade hon lyckats visa mig att hon såg mig, att hon accepterade mina drömmar och det jag längtade efter, att hon accepterade mitt uttryckssätt, och att hon ville hjälpa mig att hålla drömmen vid liv.”

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Biblioteken i Vörå den 15 december 2014