Bröderna Pixon

Under läsveckan 2016 fanns Malin Kiveläs bok ”Bröderna Pixon och TV:ns hemtrevliga sken” framsatt på biblioteket i Jakobstad så att besökarna fick chansen att läsa den på plats och ställa en fråga till författaren. Malin har med glädje besvarat frågorna hon fick via biblioteket och här får ni ta del av både frågor och svar.

Malin Kivelä
Foto: Tina Axelsson
Bilderboken är illustrerad av Linda Bondestam.

Frågeställarna heter: Thilde, Josefine, Matilda, Millandra, Aleksi, Otto, Oliver, Tilde, Fanny, Carl, Noah, Victor, Cassandra, Cajsa, Ida, Isak, Elvin, Adrin, Filippa, Patricia.

Här kommer frågorna och Malin Kiveläs svar:

Hur fick du idén?

Jag har själv fyra söner och jag fick idén under ett höstlov för ganska många år sedan, då jag försökte få dem att intressera sig för att gå ut och sporta, medan de bara ville stirra in i olika slags skärmar.

Var är deras pappa?

Jag vet inte riktigt. Kanske bor han inte tillsammans med dem, ifall föräldrarna är skilda, till exempel. Eller kanske han är på jobbet nästan hela tiden? Jag ville ha en familj i boken som inte var en typisk mammapappabarn-familj, eftersom det ju finns en massa olika slag av familjer i världen, utan att det är något så dramatiskt med det.

Varför var barnen bara pojkar, inte flickor?

Det beror säkert på att mina barn alla är pojkar och jag inspirerades rakt av av dem.

Varför var det drakar och varför inte Unicors eller Apor?

Hm. En drake, en ödla och en dinosaurie handlar det där favorit-TV-programmet om, som sedan blir till en lek på berget. Ingen aning hur jag kom på det. Unicorns hade ju varit häftigt! Bra idé.

Jakbstad, läsveckan2016
Varför dog dom inte???!!

Dödsscenen är en slags lek med läsaren. Ett slags överdrifternas överdrift. Och en överdrift med föräldrars förmaningar också, en drift med oron. ”Om du äter för mycket godis så går det illa …” och ”Dina ögon blir fyrkantiga om du ser för mycket på en skärm …” , och så vidare, som föräldrar kan hålla på med, inklusive jag själv, eftersom vi ju vet hur man egentligen borde leva: helst bara äta grönsaker och sporta i friluften.
Jag tycker att det skulle ha varit för hemskt om barnen hade dött på riktigt, och det var inte heller vad jag ville säga med boken. Mera se hur långt man kan gå i en barnbok – kommer detta att uppfattas så som jag menar det eller inte? Vem blir eventuellt upprörda: barnen eller föräldrarna? Och varför? Får man leka med en sak som döden i en barnbok? Och jag tycker ju att man får det. Eftersom döden ändå finns och alla ibland tänker på den så tycker jag att man lika gärna kan fantisera öppet om den, vädra tankarna och paniken.

Varför kollade dom på teve?

De älskade det. Det var så skönt och intressant! Man behövde inte anstränga sig ett dugg, bara ligga och låta saker hända framför ens ögon.

Vad fick draken i födelsedagspresent (i teveprogrammet)?

Det har jag inte tänkt på! Men på bilden ser det ut som om hen får en gitarr, åtminstone. Eller en ukulele?

Tycker du om kalops då du skrev om det?

Nej, inte så mycket. Jag tänkte att det är en rejäl tanträtt utan krusiduller och tillsatsämnen, som några som Vera och Tyra kunde bjuda kinkiga små grannpojkar på och få dem lite välnärda i ett huj.

Varför sprang bröderna Pixon till musen?

De hade aldrig sett en mus i verkligheten tidigare – bara på TV. Det var spännande med ett verkligt, levande djur så nära.

Varför dog teven?

Den gick sönder, helt enkelt. Kanske av för mycket användning?

Varför tittade dom på teve så mycket? Och åt godis?

Det är kanske skönt och enkelt att bara knäppa på TV:n och låta underhållningen flöda, istället för att själv anstränga sig? Och godis är ju så gott … Nuförtiden sysslar barn med datorskärmar och paddor och sånt istället för att se på TV, men internetvärlden är ganska komplicerad, så jag valde att berätta om TV-beroende barn i stället.

Hur kunde deras mamma ropa på dem när hon sov?

Hon vaknade till lite grann och insåg: de ser fortfarande på TV, de odågorna!

Hade dom ingen pappa?

Jag vet inte: jag tror att han bor någon annanstans eller är på jobbet hela tiden.

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Lina Granqvist Björkskog den 12 maj 2016