Allt jag fått lära mig

En djupt berörande berättelse om en kvinnas uppväxt i en mormonsk familj, som valt att leva avskärmade från samhället.

Jag är så oändligt tacksam över att ha fått läsa den här boken. Tara Westovers tankar om och beskrivning av sin uppväxt är nyanserade och väl avvägda. Hon belyser både de ljusa och de mörka stunderna i sin barndom och hon beskriver sitt liv så hudlöst att man villigt uppslukas av hennes berättelse.

I början av boken gör författaren klart att boken inte handlar om mormonism eller någon annan trosuppfattning. Och det gör den inte heller. Hon beskyller inte mormonismen för det som hände henne. Hon inser att faderns psykiska sjukdom bidragit till att utforma trosuppfattningen till en fanatisk övertygelse och att familjens dynamik cementerats utgående från föräldrarnas tro och uppfattning om levnad.

I den här boken gör Westover upp med det förflutna, hon berättar om hur hennes uppväxt skyddat och hindrat henne från att få kunskap om världen, om hur hennes fars sanningar också varit hennes tills hon började skolan som 17-åring. Innan dess var hennes hem i Idaho det enda som fanns. Hon visste inget om Förintelsen, John F Kennedy eller Martin Luther King. Istället lärde hon sig att parera för flygande skrot på sin fars skrotupplag, hon lärde sig skämta bort sin brors sadistiska misshandel och hon lärde sig att sjukhus och läkare var Regeringens sätt att kontrollera och styra människor.

Karin Boyes dikt "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" beskriver kärnan i Westovers berättelse. Tara är knoppen som under nästan 20 års tid utvecklats och hennes studier och utbildning har nu satt igång våren. Och det gör ont att vakna, men det går inte att hindra uppvaknandet längre. Knoppen kommer att brista och med den även banden till en dysfunktionell familj.